75. Till slut beskrev hon hur en dröm hon fick och tyckte sig uti en skogstrakt vara, en »halvmörk skog», lik den där Dante gick vid dessa år då allting frodas bara, halvvägs i livet, där ett ögonblick ej mer kan bringa ärbar mö i fara; och skogen vimlade av granna frukter samt trän med rötter krypande i bukter. 76. Snart fick hon se ett gyllne äpple sitta — en stor, ofantlig pipping, helt allen — så högt i topp, att hon blott kunde titta däråt, och kasta på det med en sten samt vad för annat som hon kunde hitta; där hängde äpplet svajande på gren så rött, så läckert och så retande, men oåtkomligt och förtretande. 77. På en gång såg hon frukten självmant trilla för hennes fot, liksom av sympati, då, utan att ett ögonblick förspilla, hon bockade sig och fick fatt däri; men när hon öppnade sin mun, den lilla, och skulle bita till, så flög ett bi därur, och stack sin gadd i hennes hjärta, och hon — skrek till och vaknade av smärta. 78. Hon var förskräckt ännu, kan man förstå, som man blir efter drömmar av det slaget, då ingen är till hands som visar på att det är lappri och ur luften taget. Exempel ges på drömmande också som är ur verkligheten sammandraget och blir en »sällsam träff» — att nyttja här en fras, som mycket mystiskt innebär. 248