83. Hon lovade att vara mycket still och aldrig drömma högt, som det nyss hände; hon kunde ej förstå hur hon skrek till — det måtte varit nervsvaghet hon kände, det var för sjåpigt, ja, om man så vill, en löjlighet — men hennes huvud brände — hon bad om ursäkt — finge hon en blund så vore hon nog bättre om en stund. 84. Juanna avbröt henne milt och sade att hon ej blivit skrämd, såvitt hon visste, vad hennes trygga sömn ådagalade när deras larm så gott som huset riste; och ingen böjelse hon heller hade att om sin snälla sängkamrat gå miste, vars enda fel, och det så oväsentligt, var att hon drömt en smula oegentligt. 85. Nu vände sig Dudu om för att bärga sitt anlete uti Juannas barm, och kunde allt, blott icke nacken, värja, som blossade som ros i fönsterkarm, varför, det vet jag ej, kan ej ens svärja på vad som väckt Dudu till allas harm, men ett jag vet: att jag sannfärdig varit och ej, som våra dar, med fabel farit. 86. Och nu godnatt med dem — om så behagas godmorgon — ty det kvittrades på gren och över Asiens kullar sågs det dagas. Halvmånen blänkte redan från moskén mot karavanen, som begynte dragas i morgonkylan kring de höjder ren som sträcka sig emot de gråstensbälten där Kaf står lodrät över kurdertälten. 250