87. Med gryningen, som sållade sin dagg, steg sultaninnan upp i tukt och ära, men blek som lidelsen, och full av agg, tog slöja och tunik, förtvivlad nära. Ack! näktergaln, som med sin törnetagg i bröstet sjunger, enligt fabelns lära, är lättare om hjärtat än de arma som låta sina lustar hejdlöst larma. 88. Det lär man av min dikt, som jag förmenar, om folk blott såge saken som den är, men misstron, som åt alla håll sig grenar, gör att den gunstbenägne läsarn plär för ljuset sluta sina ögonstenar, och likaså författarna, enär d e måste ha en syndabock att klandra för att få prisa dussinvis varandra. 89. Steg ur sin bädd (som var elastiskt vek och lenare än sybaritens mycket, som för ett blad utav en törnros skrek när han av skrynklorna fick känna trycket) Gulbeyaz, i sin nattdräkt skön, men blek av kampen mellan stoltheten och tycket; hon var ännu så upprörd, att hon ej såg ens åt spegeln på sitt konterfej. 90. När sultan såg att hon ur sängen flydde så reste han sig också, fastän sent, en man, vars spira tretti riken lydde, och en gemål, som skydde honom rent; men detta mindre i ett land betydde, där de som äga räntor ha så gen t att fylla hela sitt äktenskapskargo, än där på två det genast läggs embargo. .251