SJUNDE SÅNGEN. 1. Beundran! kärlek! o, vad ären I, som fladdren kring oss varelser av lera sublimt som när ett norrsken far förbi, men också lika flyktigt, eller mera? Från jordens frusna snöfält lyfta vi vår blick mot höjden efter bäggedera, som skifta färger tusenfalt, för att sen lämna oss allena i vår natt. 2. Och, såsom de, så skiftar kors och tvärs min sång, i färger mer och mindre matta, och flammar, lik en norrskensbrand i vers, i en polarvärlds öde rymd, och glatta. Vår hela diktan är en ömklig pers, men är det något ont uti att skratta åt allting därför? Kommer allt omkring så vad är allting — om ej i n g e n t i n g? 3. Man skyller mig — mig — som man vet författa det här poemet — för — jag vet ej vad — att driva gyckel med och underskatta allt stort och rent samt komma synd åstad — och nyttjar uttryck ingalunda matta. Att man kan vara blind till denna grad! Vad har jag sagt då, som ej sägs i Dantes poem, hos Salomo och hos Cervantes? 262