40. Potemkins brev till fältmarskalken var en slags spartans, såvida saken bara gällt någonting, som sympatier har, exempelvis, att land och härd försvara; men då det blott om högmod vittne bar, låg det spartanska, om det så skall vara, i stilen, ty han sade öppet till: »ni tager Ismail, kosta vad det vill!» 41. »Gud sade: varde ljus! och det vart ljus» — »Blod!» säger människan, och inhav rinna; ja! detta barn av nattens slaktarhus kan på en enda timme medel finna att stifta mera ont i hädiskt rus än tretti somrar återställa hinna, hur rika frukter än de alstra fram; ty örlig avskär både rot och stam. 42. Nu hovo turkarna upp Allahskri i tro att ryssarna fått retirera, men blevo hin så narrade däri. Så plär vi litet var antecipera vår saks triumf (jag menar: pläga vi, fast jag i farten glömmer konjugera), och visst är det, att turken, som ej tål en skymt av svin, blev lurad på sin svål. 43. Den sextonde fick lägret sikte på två ryttare, som tycktes luften skära; det var kosacker — lät man strax förstå — på Ukrainföl, men man fick annat lära. Vad packning angår, hade bägge två inalles t r e n n e skjortor blott att bära, men det oaktat kändes de igen som grev Suwarow jämte följesven. 272