64. Se, äran vinkar!» — Här han bytte ton och med en sådan salvelse tillika, att allesammans, var för sin person, strax drömde om att plundra och bli rika, som om en pope (med tanke blott på tron och — tionden) för dem begynt predika hämnd över detta hedna pack, för det de trotsat hennes kristna majestät. 65. Johnson, som fann sig stå i gunst, emedan de talts så länge vid, tog några fjät framåt, och sade till sin chef, som redan gick på och röt igen: »Stor tack, för det jag får min plats i främsta linjen sedan som1 passande kanonmat; men förgät ej heller att vi underrättas böra, min vän och jag, till vilken kår vi höra.» 66. »Aha, det glömde jag. Ni, som ger tonen, blir vid ert förra regemente kvar. Hör hit, ledsaga du den här patronen, min kära Katskoff, (det en polack var) till den Nikolajewska bataljonen! Den unga främlingen jag med mig tar, ty i det hela ser han bra ut, gossen; kvinnfolken skickas till den andra trossen.» 67. Där följde nu en scen av stum förfäran då kvinnorna, som fruktade en fint att få dem bort mot vilja och begäran, förgätande sin plikt att lyda blint (all vishets källa ligger i den läran) med våta ögon sågo kring sjg stint och slogo sina armar, mitt i ringen, — som våra höns kring kycklingarna vingen — 278