76. Så skildes de med pust och gråt: de ena för att en kula bida — eller bom, vad några vise kalla slump allena och andra ödets eller Herrans dom (men en välgärning, skulle jag förmena, är ovissheten, helst om man är from); de andra, redo att en stad förstöra, med vilken de ej hade alls att göra. 77. Men vår Suwarow — som såg allt i klump, själv en plumphuggare, som oftast torde beräknat mänskoliv som bara lump, på vilka man så litet akta borde (blott de hans syften tjänade på slump) som Jobs umgängeskrets och hustru gjorde på hans elände och hans klagolåt — vad rörde honom litet kvinnogråt? 78. Platt intet. Men beskäftig i sitt kall besörjde han karduser och patroner till en beskjutning som vid Tröjas vall — ifall Homerus vetat om kanoner. I stället för att sjunga Hektors fall få vi beskriva däremot bastioner, stormstegar, trummor, kolvar, krut och bly, ord, som en sångmös rosenläppar sky. 79. Homerus! du, som tjusat varje öra, så långt det varit, och vart tidevarv, så kort det blev! Du skald, vars hjältar föra de vapen vi ej längre ta i arv, såframt ej krutets vanmakt skulle göra att det ej tillfredsställer hovens tarv nu, då det just vår unga frihet gäller; men friheten är intet Troja heller — 281