4. Ty det en inre hugnad med sig bringar, då det där andra — trots triumfens dar och äreportarna och »det som klingar» (ifrån ett folk, som knappt har något kvar att spara på) och rangen, som betingar att slöddret står och gapar där och var —-är (kamp för härd och frihet undantagen) ett simpelt skryt med mord på ljusa dagen. 5. Det blir sig likt dock. Annorlunda stredo Leonidas och Washington engång, som svärdet från förtryckarena vredo, men gjorde aldrig oförskyllt förfång. Till jubel när som helst är hopen redo, men dessa minnen klinga som en sång, och namn, som deras, skola bli parollen den stund en framtid tar itu med trollen. 6. Igenom nattens dimma slog med gamman artilleriets eld, som oren gas, och själva Donau darrade i flamman, ett helvete, ett rött, i spegelglas! Soldaten for för varje knall tillsamman — så ängslar knappast åskans djupa bas, ty Herrans blixt förgör två tre personer, men människans fördärvar millioner. 7. De trupper, vilka storma skulle, hunno de ryska batterierna förbi då turkarna för gott omsider funno besvara åskandet, som jämt höll i. På engång luft och jord och vatten brunno och elden sprutade i raseri från deras bröstvärn, som när jätten under det höga Etna frustar rök och dunder. 286