16. En ståtlig syn, helst elden sådan var, att om man, utom lavan, kunnat ladda Vesuvius med vad glödhett kriget har det aldrig skulle kunnat värre badda. Där stannade också på platsen kvar en tredjedel av det i angrepp stadda befälet. Detta bådade ej gott, ty störtar jägarn, får ej kopplet brått. 17. Här lämnar jag det hela, för att föra vår hjälte särskilt på hans äras stig, där han har mycket för sig själv att göra; ty femtitusen hjältar, var för sig, — om även väl förtjänta av att höra sin egen minnesruna — bleve mig en alltför diger ärans promemoria och, ännu värre, en för lång historia. 18. Jag hoppas att gazetten samvetsgrant gjort reda för de tappra, som man travat i ärans syskonbädd på slätt och brant, där de i livet sista gången snavat och stoftet släppt sin ädla arrestant. Väl den, som då fått namnet riktigt stavat! Jag känt en man, som stupade för oss och skrevs för Grove, ändock han hette Grose. 19. Juan och Johnson öppnade en dust från samma leder, utan ens att veta var vägen gick och vart det gällde just. Men över lik de måste vägen leta och gåvo bägge eld av hjärtans lust samt höggo kring sig, blossande och heta, och det så blint som om de, summa två, knappt ansett e n rapport för sig förslå. 19. — Byron, Don Juan. 289