32. Då han av ingendera såg ett grand och, lik en arving utan skyld, var tvungen att råda för sig själv på egen hand, så följde han — som vandraren på ljungen ett irrsken — som matrosen, vräkt på strand, utblottad stapplar till den närmsta dungen — den väg, som äran angav, och hans näsa, just jämnt där värsta elden tycktes väsa. 33. Han frågade ej efter vart det bar, hans huvud svindlade, hans pulsar voro som1 strömmande av ljungeld litet var, hans inre spänt av ögonblickets oro; han flög därför dit elden tätast skar, där jorden skalv och molnen skrämda foro var gång kanonen frustade ur käken din hälsosamma upptäckt, pater Bacon! 34. Men hur han flög omkring, kom han tillrätta hos Lascys stormkolonn, som upprätt stod, ett digert band, som hopsmält till sitt nätta kompendiiformat av hjältemod, men naggat och förslitet, även detta. Där slöt han sig på god soldatmetod till återstoden, som med bistra miner gav eld ännu mot fiendens kurtiner. 35. Vid denna kris kom Johnson ock — den siste som »retirerat»; ty så heter det om dem, som rygga och helst trampa miste om dödens gillerstång till satans nät. Men Johnson var en fiffig karl, som visste så vad han företog som underlät och aldrig ryggade, men o m det skedde på hjältevis ett krigsputs förberedde. 293