36. Och då hans kår låg mejad, man för man, förutom Juan, en novis, som hade en jungfrus glada mod, det visste han, och aldrig om en fara överläde, stark i sin menlöshet, som ingen ann, drog Johnson sig tillbaka, som vi sade, för att se om sin skara, där den fälld förkylde sig i »dödens svala däld». 37. Och där, i litet lä för denna skur av järn, som öste ned ifrån bastioner, vartenda fönster och varenda mur, — ty ansatt, som man var, av legioner, fanns ingen fläck, där man ej låg på lur och fyrade som rasande demoner — fann han ett koppel jägare, men sprängt av villebrådet, som var innestängt. 38. Det lystrade likväl, fastän förlupet, till Johnsons rop, som om en klocka ringt, — och ej som »andarna ur avgrundsdjupet», som Hotspur påstår komma lagom flinkt — ej av det skäl, att det just var hjärtnupet, men av den egna krigs- och trosinstinkt, som gör att folk, som kommit in i hetsen, likt boskap följer den, som går i spetsen. 39. Vid Zevs! en ståtlig sälle Johnson var! och fast hans namn ej lånt från Iliaden den klang Achilles' namn, och Hektors, har, skall han ändå ej nämnas sist i raden bland hjältar; ty han slog ihjäl sin karl så lugnt som skeppet glider för passaden och på hans ansikte det syntes knappt, ty det gick utan buller, och gick rappt. 294