48. Ibland de första — först törs jag ej säga, ty hedersrummet just i slika fall förbundna vänner (och nationer) pläga munhuggas om tills sämjan varder all: den engelsman får mod i bröstet äga, som för John Bull ådagalägga skall att Wellington vid Waterloo blev slagen, fast tysken säger det bar syn för sagen — 49. och att om Blücher, Bülow, Gneisenau samt Gud vet vad för »au» och »ow» tillika ej ryckt mot fienden i takt och tau i rättan tid, (då han ej ville vika, lik tigern med en mage som är flau) så sutte Wellington ej med sitt rika stjärnsådda bröst och med pensioner, som väl ingen drömt i gamla England om. 50. Men lika gott. »Bevare Gud vår kung!» och alla kungar! Folket tröttna torde; och låser det sitt hjärta och sin pung, så är det starkare än Herrans smorde. När selen blir den sämsta kamp för tung och han får slita mera än han borde slår han bakut. Och folket, denna mobb, tör engång ledsna vid att härma Job. 51. Det knorrar, svär, och slungar efteråt — som David — flata stenar mot en jätte, tar så till slipat stål mot sin despot och mäter med det mått som denne mätte; så flyter blod. Ja! det blir samma låt ännu en gång. Men som vi förutsätte gör detta bad, att världen uppstår ny ur helvetets besmittelse och dy. 297