52. Vi återgå, jag vill ej säga först, men bland de första, sågs don Juan bana till Ismail väg, där hindren voro störst, som om han haft det riktigt till en vana, ändock det var så nytt. Ty ärans törst begynte sticka honom nu, och mana, fast han var god som guld, och lika rik på hjärta som i synen kvinnolik. 53. Han här — han, som ifrån sin barndoms dar i barnslig stämning lutat sig till kvinnan som till ett örngott, även då han var fullfärdig karl! Han, vilken härförinnan jämväl bestått det prov, som Rousseau har förtrott den misstänksamma älskarinnan: »Giv akt just när kärvännen löst er arm!» Han löste ej förrän det gjordes larm 54. av ödet — eller av en uppbragt släkt, som är sak samma, skulle jag förmena. Han här, där eld och svärdsegg löste fräckt de band, som eljest människor förena! H a n, som sin flykt mot idealet sträckt, av slumpens järnhand slungad ur sin rena, sublima sfär, och nu i färd som bäst att skena fram som en kapplöpningshäst! 55. Han retades av motstånd, det var givet, som jägaren av hinder och staket, på vilka Englands ungdom vågar livet och där den lättaste, som var man vet, har bästa hopp att ej få skinnet rivet. Blod var hans fasa, när han ej vart het, och för en rossling, för en suck allenast hans eget stockades så gott som genast. 298