56. När Lascy i sitt svåra trångmål fann sig av några hundra bussar understödd, som fallit som från månen, vände han sig till Juan — som stod närmast, oförblödd — och hurtigt till en ny attack förband sig. Han såg, att junkern icke var en »född slunkfurius», ett ämne för en Iffland, och tog sig för att tro han var från Liffland. 57. Han talte Juan till på tyska; men det språket var som sanskrit för vår hjälte och därför bugade sig tyst vår vän och generalens artigheter smälte; ty denne kändes på sin rock igen, på sina ordensstjärnor och sitt bälte som en person av rang, den där jämväl på stället förde närmaste befäl. 58. Det samtal tänjes sällan ut, som föres emellan två, som ej förstå varann; och vid en stormning, där blott jämmer höres samt mycken styggelse bedrivas kan förrän ett enda ord förnimbart göres, blir ännu mindre plats för snack, minsann, för detta virrvarr, som det hela kröner, av stön och kvidan, suckar, skrik och böner. 59. Vad vi nu sagt — och ansett oss behöva två stanser till — var gjort på en minut; men under den vad hann man ej föröva! Det blev ett larm, ett rytande till slut, som var i stånd att skotten överdöva så man en hämpling skulle hört fullt ut såväl som åskan bland det vrål, som tydde att det var nu instinkten, som man lydde. 299