60. Vad städers väldighet ändå är tom!... »Gud skapat landet, människorna staden», har Cowper sagt — och det blir ock m i n dom när jag i grus ser städer hela raden, Kartago, Tyrus, Ninive och Rom, samt tusen, som ej nämnts i minnesbladen. Det går så långt, att vi till slut få bo i skogarna; det börjar bli min tro. 61. Mandråparn Sulla kanske undantagen, som för ett söndagsbarn beständigt gällt, var bland allt stort, varav vi skådat dragen, skogsbyggarn Boon i sitt Kentuckytält den lyckligaste, som ännu sett dagen, där blott mot björn och hind han drog i fält och sist i djupa skogar njöt allena sin friska ålderdom, sin samvetsrena. 62. Förbrytelsen, som aldrig fostras av ett ensamt liv, hann aldrig till hans tilja och aldrig hälsan honom övergav, som vet såväl på grönt och gränder skilja, fast människan, som alltid är en slav av vanan, söker döden mot sin vilja i stadens kvalm. Och Boon med vita hår tog skatt av skogen än vid nitti år — 63. och fick ett namn, för vilket mången ann förgäves låtit sina likar slaktas, ej som en stor blott, men en ädel man, — ty hjärtat först gör äran värd att aktas — en man, som avogheten aldrig kan besudla, från vad håll hän må betraktas, en verksam eremit, och barnafrom och enkel ännu på sin åldérdom. 300