64. Till slut han sina egna landsmän skydde, när plogen kom hans kära trän för när, och tjugutal av mil på nytt han flydde till ensamheten, som var honom kär, ty sammanlevnad — då som nu — betydde att oftast göra eller få besvär; men mötte han en ensam man, så hände att hans välmening inga gränser kände. 65. Fullt ensam var han ej. Han såg som far omkring sig barn, ett skogens raska släkte, uti en värld, som knappast mornad var, dit vinningslystnaden ännu ej räckte, där inga skråmor svärdet heller skar och sorgens rynkor ingen panna täckte. De växte utan tvång, och friska med, liksom1 ett strömfall eller som ett träd. 66. De voro smärta, kraftiga figurer och ej som stadens knutna vattenskott; de voro inga själviska naturer, ty hela gröna skogarna de fått; de hade ej behov av vattenkurer och togo ej av modets apor mått, men kunde sköta bössan, om det gällde, och det var ej på lek som skottet smällde. 67. På dagens sysslor följde nattens ro och friskt humör var mödans kammartärna; det var en lagom kull i samma bo och där var sund natur och sedlig kärna; begärets brodd fick där ej rum att gro och icke heller flärdens anspråk gärna, en rättfram lycka rådde, utan smolk, hos detta skogarnas sorglösa folk. 301