88. Där ströddes liv och lemmar rad för rad liksom1 det virvlar — sedan hösten strövat igenom våra skogar — röda blad när frosten skalat allt vad våren lövat. Så krossades i spillror denna stad, vars hela blom och prydnad striden rövat, hög som en ek, som blåser ärofull med sina tusen vintrars tyngd omkull. 89. Det här blir hemskt — men frukta ej att jag skall hålla i med det som är förskräckligt. När vi ha ont och gott av alla slag och roligt, ledsamt, långt mer än tillräckligt, så bleve det ett tråkigt företag att hålla sig vid ett, samt nästan äckligt; men antingen man skrattar eller svär, så skildrar jag er världen som hon är. 90. Ett enda »vackert drag» en stråle sprider till »brottets dy», som det i dagligt tal benämns i dessa fariseiska tider med deras mjölk och vatten till moral. Här kanske faller det som dagg omsider på dikten, som blir skrumpen som ett skal vid handgemängets fruktansvärda låga, som dock gör episk mångfald utan fråga. 91. Bland män i tusental låg där en grupp av döda kvinnor, än så gott som varma, som fåfängt sökt beskydd bland denna trupp — en syn så Herran måtte sig förbarma! Bland dem slog nu en tioåring upp sitt ögonpar, skön som en maj, den arma, men hukade sig ned igen bland lik och dolde barmen med en mantelflik. 307