96. Men bäst de sågo på varann, de två, med stora ögon — hans, som lyste bara av vänligt hopp, och ängslan att ändå få se sin lilla skyddsling löpa fara — men hennes stirrande, som ovanpå en vanmakt — och därtill det genomklara, fast bleka anletet, som i extas sken som en upplyst alabastervas — 97. så kom John Johnson (får ej heta »Jack», som låter platt och mycket mindre prydligt vid stora scener, såsom en attack på en befästad stad, det hör man tydligt) med några hundra man, som en kosack, och ropte: »Juan! vinden går på sydligt och om vi brassa styvt, så vågar jag vi knipa vårt Sankt Oeorgskors i dag. 98. Herr seraskieren ha vi sett förblöda, men stenbastionen gör vårt dagsverk tungt; där sitter paschan bland en väldig gröda av stupade, men röker lika lugnt, och upp till hakan stiga våra döda kring batteriet, som har tvärt satt punkt för vår triumf samt strör på alla vägar så tätt med druvor som ett vinberg plägar. 99. Följ därför med!» — Men Juan: »Värnlöst låg ett stackars barn här, och det vore illa att åter lämna henne vind för våg; men vet ni någon fristad åt den lilla, så är jag redo.» — Johnson såg och såg och sade, skruvande på ärmen stilla samt med en axelryckning: »Ni har rätt — synd om det kräket — men säg mig ett sätt!» 309