100. »Jag», sade Juan, »löper ej april; först måste hennes liv betryggat vara så gott som ert och mitt, och litet till.» — »För ingens», sade Johnson, »vill jag svara, men n i kan dö med ära, om ni vill.» — »Då», lade Juan till, »vill jag förklara: att släppa henne faller mig ej in, hon är föräldralös — och därför min.» 101. Nu utbrast Johnson: »Ingen tid att leka; det är en präktig tös — ja! riktigt rar — bch hin till ögon, det kan ingen neka — men vara hjärtklämd passar ej en karl. Hör bara, vilka skrän! Hur kan man tveka när man, som nu, en stad att plundra har? Ogärna lämnar jag er; men, för satan! de andra hinna före oss till gatan.» 102. Don Juan lät sig ej från platsen ryckas, men Johnson, välment envis, fann på råd och utsåg några, vilka kunde tyckas ha minsta böjelsen för slemma dåd, samt svor, att skulle barnet förolyckas strax skjuta dem för pannan utan nåd, men eljest hälsa dem igen med jubel och skänka dem var sina femti rubel 103. samt var sin del i vad man lyckats plundra. På så sätt fick han Juan med sig. Snart begynte salvorna på nytt att dundra och gallra lederna. Dess större fart tog stormningen, och det bör ej förundra, ty sådan är förvärvsbegärets art, det ser man överallt — och ingen heros törs lita på de smulor kronan ger oss. 310