124. Om än en fromsint själ, som ömkan kände, beslutsamt tog ett vackert barn om hand; och räddades, som kanske också hände, en hjälplös gubbe, eller två, ibland — så vad förslog det, där man hjärtlöst brände till aska tusen andra ömma band? I huvudstadsflanörer fån dock medge att nog är krig en mycket menlös glädje! 125. Betänken, att ert nöje av gazetten är köpt med blod, dödsryckningar och kval och att härnäst trumpeten går kring slätten han träffar er kanhända med sitt val! Och Castlereagh, skuldsättning, jämte sätten att öka gärderna i dussintal! Ja! läsen Irlands sista års historia och stillen Erins svält med Wellesleys gloria! 126. Men hos ett patriotiskt folk, som vi, som älska kung och land, hör det till tonen och väcker en ofantlig sympati, så sångmön måste dela illusionen. Om ödesmål, den snigeln, rotar i de gröna fält, så svältes ej på tronen, och hungrar Irland, trivs dock ypperligt vår store Qeorg med sitt skeppunds vikt. 127. Men vi få göra slut. Nu vart det slut med Ismail, stackars stad. Dess spiror brunno och skenet strömmade kring Donau ut, vars vågor rodnande av blygsel runno. Än hördes gälla nödrop var minut, men skotten svagare till örat hunno. Av fyrtitusen man fanns det in summa femhundra kvar — de andra voro stumma. 316