128. Men ryssens framfart var likväl berömlig i ett fall — och bevisade en dygd, som1 gör vår egen tid så efterdömlig: all otillständighet var förebyggd. Om nu ej styrkan var så outtömlig — om det nu var av sömn — och brist på skygd — och köld — och svält — som sinnet var förslitet, alltnog, där våldtogs mer än vanligt litet. 129. På liv och gods förgrep man sig begärligt och stundom på... nå, det bör ej förundra, men for ej fram (bevars då!) så förfärligt som när fransoser få en stad att plundra; nog av, det vart dem kanske för besvärligt — och damerna, förutom några hundra, förblevo, fast de eljest illa foro, mest lika goda jungfrur som de voro. 130. Befängda misstag under mörkret hände av brist på lyktor eller brist på smak; där var också en rök så ingen kände sin vän från ovän. Och en sådan sak kan ske i brådskan, om man också tände vartenda ljus i himmelens gemak. Sex sjuttiåra tärnor gälda fingo att de ihop med grenadjärer gingo. 131. Men dock kom abstinensen i det hela ett hopp på skam hos mången giftasgill, passerad mö, som tröttnat vid att spela sin roll som den »visst icke giftas vill» och nu, ifall hon tvingats till att fela, nog tagit korset på och jakat till ett slags sabinerbröllop (för sin räddning) och, ogift, sluppit utgift strax för bäddning. 317