132. Emellanåt ett undrande förspordes — från medelålders änkor uppenbart så snart de utom luckan titta tordes — »om soldatesken ej begynte snart?» Men medan blod blev spillt och tillgrepp gjordes gick ingen bihangssynd med riktig fart; jag vet ej, om de sluppo undan sedan, men hoppas det, och det är mycket redan. 133. Erövrare var nu Suwarow vorden, en annan Timurlam i segerskrud. Hus och moskeer jämnades med jorden och stridens brak gav ännu återljud då han med sölad hand skrev dessa orden i sin rapport: »Högtlovad vare Gud och kejsarinnan!» (Guds namn sammanslaget med detta stoftgrands!) »Ismail är taget.» 134. Mig tycks det är de hiskligaste ord sen »mene, mene, tekel», som man skrivit med penna eller hand på denna jord. Så litet bibelsprängd — ve mig! — jag blivit, vet jag, att vad Gud skrev för fullsatt bord profeten ej med hånskratt återgivit; men liksom Nero kunde denne ryss om städer rimma, som han påtänt nyss. 135. Man hörde stön och skrik ackompanjera den strof han skrev med iskallt välbehag, som ingen sjunga lär, men desto flera med fasa tänka på... Ja! kunde jag, jag lärde stenarna att revoltera mot maktens vilddjur än i denna dag! Nu kan jag blott till er, I barnbarn, skria hur det såg ut förrän I vorden fria. 318