136. Den dagen skall ej gry för oss, gunås; men som jag tror, att dåd, som vår tid fläcka, mitt i er tids idyll ej mer förstås, så har jag velat er en spegel räcka, men måtte själva minnet sen förgås och, varom icke, större avsky väcka än vilden hos er gör, som naken stod och målad, men förvisso ej med blod! 137. När hävdatecknarn nämner härskarsäten och dem, som sutto där, må det gå er som när vår tid åt mastodontbeläten och deras urvärld med förundran ler samt grubblar på en bildning, nu förgäten, vars spår hon än i hieroglyfer ser; och må er gissning söka lika spårlöst som pyramidens gåta nu är svårlöst! 138. Nu, kära allmänhet, min hatt jag tar, ty jag har löst mitt löfte, som I veten, jag kärlek, storm och örlig skildrat har, och det rent episkt — om ej verkligheten svär däremot; ty dikt det minsta var som jag har tutat för er ur trumpeten. Min sång är som han kan, om än ibland Apollo sätter mig en sträng i hand 139. som medel för mitt klink och kink och löje. Vad hjälten i min mosaik till dikt härefter förestår skall bli med nöje — ifall det ens blir av — min nästa bikt; det är ej skäl just att vi längre dröje vid Ismail, där vi fyllt vår tunga plikt, men låta Juan med rapporten rida, som hela Petersburg lär ängsligt bida: 319