40. Hur skall ej folket dä — nyss jagat ur ett nyväxt paradis och satt att gräva, så och plantera, släpa såsom djur samt bärga in, och spinna, tvinna, väva, till dess det nått därhän i sann kultur att det fått krig och lärt att skatter kräva — hur skall det ej i detta jättebål se ett frappant museiföremål! 41. Jag blir för metafysisk. »Tiden tyckes mig gått ur led» — och det har ja.g gjort ock. Jag skulle jollra; men när detta tryckes så smakar det av trä, liksom en stock. En dikt, som ständigt fram och åter ryckes, är f ö r poetisk. Man bör veta dock vartut man syftar; men hur jag må skriva så vet jag ej vad nästa rad skall bliva. 42. Ty än berättar, än funderar jag — nu tycks det vara tid dock att berätta. Vi sett don Juans reseobehag och få väl öka farten efter detta. Jag vill ej skildra färden drag för drag, ty på turister ha vi sett oss mätta, men antag, att han anlänt med sin mö till Petersburg, en stad av målad snö. 43. Tänk er vår vän i högröd uniform1, trekantig hatt med plym, som ståtligt svängde lik sönderslitna segel i en storm, bland allt det folk, som sig kring salen trängde; benkläder, lysande som en Cairn Gorme, av gula kasimirn, där sabeln hängde, och vita strumpor, spända tätt åt ben med form långt vackrare än silkets sken. 333