24. Men det hör icke hit. Ni känner spåren som leda från och till omaka par, en löjtnant till exempel, skägglös karl, och en furstinna, ej ännu till åren, om1 också ej precis i ungdomsvåren som när sitt stolta sjuttontal hon bar, ty köttet krusar ej för potentater och skrynklor är f—n till demokrater. 25. Och Döden, den stormäktigste (som är förgänglighetens Gracchus, den man hatar för det han med sin lex agraria plär begränsa den, som frossar, yvs och statar till samma lilla jordfläck ungefär — med benmjöl gödslad — som de stackars satar som aldrig ägt en torva), Döden är — jag går så långt — en revolutionär. 26. Han (Juan, icke Döden) levde jämt i nåd, och överdåd, och glans, och glitter, i detta Björnskinns-Eden, som jag nämnt, där raggen (måtte jag ej bli för bitter) ur »guld och sölke» sticker fram på skämt — en sak, som kan gå an då skökan sitter på Babels, ej på Rysslands, tron — och gör att purpurn knappt tycks garvad innanför. 27. Jag vill ej skildra det. Jag kunde nog, som minns det och som vet hur det beskrives. Men närmande mig Dan tes »mörka skog», det värsta ekvinoktium som gives, halvvägs i livet, där — och det med fog — vår levnads usla postskjuts varsamt drives framåt, där ålderdomens gränsväg går . och alla se tillbaka med en tår, 23. — Byron, Don Juan. 353