60. Frän Polen lät vår hjälte spänna före till Königsberg i Preussen, intressant för koppar-, bly- och järnstreck, som vi höre, men allra senast för professor Kant. Don Juan, som ej skulle satt ett öre godvilligt för filosofin i pant, ät Tyskland for, vars dåsiga miljoner av furstar sporras som av postiljoner. 61. Så till Berlin, och Dresden, och vart minne som Rhen, den borgbekrönta, gömmer på och som betar jämväl mitt slöa sinne. Min själ passerar — får jag se en grå ruin, och så en rostig lans därinne — dagjämningslinjen mellan n u och d å och raglar liksom drucken fram och åter på luftig gräns, förrän hon den förlåter. 62. Därnäst till Mannheim, och till Bonn därhos med Drachenfels, som stirrar så man isas, ett spöke från en tid, som flytt sin kos för evigt, hoppas jag, så högt den prisas. Så bar det av till Köln, där, som det tros, de elvatusèn jungfrudomar visas, i ben, förstås; ett antal, menar jag, som knappast köttet sett till denna dag. 63. Men därifrån till Haag och Helvoetsluys, det land av diken, där mynheer begår sig och enbärsbuskens glada verkan röjs, de enda pärlor fattigman består sig. Ett rop av upplyst folk och statsmän höjs emot att bonden någon styrkdryck får sig, som dock ibland är allt vad kronan har mot köld och hunger lämnat honom kvar. 362