64. Här skeppade han in sig nu och styrde med spända dukar mot de fries ö, dit blåsten jagade så skummet yrde och bogen doppades som mitt i snö. Sjösjukan hela sviten snart förhyrde, men Juan — redan van vid storm och sjö — på utkik efter fartyg stod i stäven och efter klipporna kring kusten även. 65. Liksom en kritvägg reste de sig sakta vid randen av den blåa sjön till slut och Juan — lik envar, som får betrakta det Albionsbältet — kände absolut respekt för landet, dit de blivit bragta, där krämardrottar myndigt sålla ut sitt gods och sina påbud över världen och låta havet hylla sig på färden. 66. Jag har ej skäl just älska det där landet, som — kunnat stå bland folken främst en dag; att jag blev född där, är det enda bandet emellan oss. Och ändå sörjer jag dess äras nedergång, så djupt jag kan det. Sju års (transportationstid enligt lag) frånvaro gör dock harmen »etwas anders» när med ens fosterland det går åt fanders. 67. Ack! om det landet visste riktigt om hur avskytt själva namnet blivit redan och hur det slaget efterlängtas, som en gång för alla gör det värnlöst sedan, ett land, som lik vår värsta ovän kom, nej värre: som en svekfull vän, emedan det erbjöd mänskligheten frihet, men gör allt att smida den i järn igen —. 363