68. Månntro det yvdes, som uppsyningsman, av egen frihet? Nog är världen bunden, men fångvaktmästarn — har han bättre, han? har han ej samma riglar, han, i grunden? Och kallas det för frihet, att man kan ta hand om nycklarna och göra runden? Den, som bevakar, är så fjärran, ack! från luft och sol, som den, som bär en black. 69. Snart såg don Juan, vad han nog skall minnas, din klipphamn, dyra Dover, ditt hotell, ditt tullhus, där chikaner ej få finnas, ditt spring på kypare vid var appell, ditt postfartyg, där resenärer skinnas av sjåare från morgon och till kväll, och främst, ej sämst — för folk som äro blyga — din konst att göra räkningarna dryga. 70. Don Juan, ung, försedd med hypotek, kreditbrev, rubler, guld och diamanter samt van att anse pengar för en lek, höll på att studsa, men tog fram kontanter (hans m a g g i o r d u o m o, en illparig grek, summerade dock först på alla kanter); nå —• luften, om' ej solig, är dock fri och därför pengar värd att andas i. 71. Kör fram! Till Canterbury! Kuska av trapp-trapp i småsten och skvatt-skvatt i pölar! Hurra! det viner fram i präktigt trav, ej som i Tyskland, där man sävligt knölar åstad, liksom ett liktåg till en grav, samt under det man tar sin »Schnaps» och sölar ej mer för »Hundsfott» • och »Verfluchter» skäms än kopparledaren av blixten skräms. 364