72. Men eljest finns det ingenting, som plär så sätta liv i folk, så riktigt äkta, som fara fram som Jehu, vart det bär, och oupphörligt skynda på och fäkta, ett nöje, som sin egen sporre är. Ju mindre skäl man har att gno och jäkta, dess större fröjd att hinna målet, som är resandets motiv: att flacka om. 73 .1 Canterburys döm de kisade på Svarté Prinsens hjälm och Beckets sten, dem kyrkbetjänten förevisade med samma ramsa, som man känner ren. Där har ni storheten, den prisade! en rostig hjälm och Gud vet vilka ben, snart talk och soda, vilka — påstår man — ha bryggt den beska brygden: människan! 74. Där tycktes tusen Cressy minst bevinga don Juans tankar, då den hjälm han såg som sjönk för tidens inhugg, eljest inga. Rörd stod han ock där kyrkofursten låg, som dog för det han frestade att svinga sig över furstar (som på sitt bevåg ej mer få slakta). Leila sporde bara vartill en sådan byggnad skulle vara? 75. Till ett »Guds hus», fick hon till svar och sade han bodde bra; men undrade, att han i sina gårdar nasarener hade; fann det förvänt, att sådant ginge an, då de moskéerna i aska lade, samt att ej Mahomet sin dyrkan fann uti ett tempel, som (det sågs på minen) nu var som pärlor kastade för svinen. 365