80. Så florentinarn. Furstar! lyssnen på er lärare! — Don Juan körde sakta i kvällen på den höjd, som tyckes stå och yvas över, kanske ock förakta, den stora staden; och den ni också med glädje eller rörelse betrakta allt som ni hava Londongeisten till; ja, fullblodsbritter! här är »Shooter's Hill»! 81. Och solen sjönk, och rök i digra fång steg ur den krater, som på goda grunder — så tycktes det — fått namn av »hins salon», vad någon kallat detta världens under. Men Juan, fast ej landets barn en gång, besåg med en slags häpnad några stunder ett land, som slaktat jordens ena hälft och med den andra handskats så den skälvt. 82. En ofatt mörja sjöfart, rök och tegel så långt ett öga är i stånd att nå; emellanåt i sikte några segel, som snart bakom en skog av master gå; en massa torn, som kika enligt regel igenom stenkolsskyarna på tå; en jättelik kupol, liksom en hätta på en pajazzo — det är London, detta. 83. Men Juan tänkte, för var skorstenskam, på alkemistens härd i våra sagor, såg bara rikedomar välla fram (en rikedom av papper och pålagor); i själva töcknet, som i ringlar sam och släckte sol och stjärnor såsom flagor, såg han en landsens atmosfär, som var ofantligt hälsosam, fast sällan klar. 367