ELFTE SÅNGEN. l.När biskop Berkeley nekade materien var den materien »Nichts», det syntes grant; ty för subtil är den där tankeserien att ge — sägs det — en fattlig underpant. Nog skulle jag förflyktiga Siberien med allt dess bly, ja! stenar och demant, för att få allt till ande blott, och bära mitt huvud — men det likafullt försvära! 2. Tänk, vilken härlig upptäckt, att förklara världsalltet för vår tankes hägring! Jag slår vad om världen (vad hon nu må vara) att läran dock är litet var i lag. O tvivel (om du är ett tvivel bara, vad jag betvivlar!) spill ej ut en dag min skvätt idealism, som dyrt jag säljer, en himmelsk spiritus, ändock den kväljer; 3. ty dålig chylus nya skrupler gör (en måttligt »älsklig Ariel») och förvirrar vår flykt med andra huru och varför. Allt går omkring: jag ser, varthän jag stirrar, av kön och krafter, väsen och humör ett virrvarr, där min tanke sig förirrar; och världen blir, hur jag fundera vill, en plump blott — en sublim — om hon är till 371