4. av slump, och tanken ej får vila vid den tradition, som ingen kunnat hämma, varom' jag nu ej öppnar någon strid, för att ej sätta folk i svårt dilemma. Den är också för kort, vår levnadstid, för tvister om vad ingen kan bestämma, men vad envar får engång reda på och — varom icke — sover gott ändå. 5. Och därför är det bäst för mig att sätta för metafysiskt grubbel punktum snart. Jag antar, det som är det är; och detta är lika vackert, tycker jag, som klart. Det är min phthisis, får jag här berätta, som gör mig själskrank, det är uppenbart; men för var gång det onda sätter åt mig blir jag allt ortodoxare, förlåt mig. 6. Mitt första anfall bragte på tapeten Guds existens (och hins i samma stund) och vid det andra kom jag underfund med den där mystiska virginiteten, det tredje lät mig se arvsyndens grund, det fjärde hävdade treenigheten så kraftigt, att de tre bort vara fler, så kunde jag fått tro så mycket mer. 7. Till saken. Den, som från Akropolis sett ned kring Ättika; den, som kanske från sundet sett Konstan tinopolis, besökt Timbuktu, eller druckit te i Kinas porcellains-metropolis samt vandrat mellan grus i Ninive, lär knappt vid Londons anblick häpna mycket — men spörj om ett år hur det är med tycket! 372