12. Vår vän — som knappt ett engelskt jota visste, förutom deras schibboleth »God dam n», på vilket ord det hänt han tagit miste och trott det vara engelskans »Salam», ett slags »Guds fred»; i så fall ej den siste, ty jag, som (ve mig!) är av engelsk stam, har där i landet, det får jag bekänna, knappt hört »Guds fred» i annan form, än denna — 13. Vår vän förstod dock vad som var å färde av gesterna, och drog vid detta puts ur fickan en pistol samt gav den värde stråtrövaren en oförmodad skjuts. Han föll, som oxen vältrar på ett gärde, och vrålade ifrån sin fostersmuts till närmaste hantlangaren, sin landsman: »Jack! jag är stukad, f—n i denna fransman!» 14. Men Jack med följe dröjde icke där; och Juans folk, på avstånd när det gällde, kom nu till hjälp — för sent, som vanligt är. Don Juan, som i samma stund det smällde stod »månens» sista »sötunge» helt när och såg hur livet ur hans ådror vällde, skrek ivrigt på förband och linneskav samt ångrade att han så kvickt tryckt av. 15. »Måhända är det landsens sed och sanna välkomna åt en främling», tänkte han; »jag har sett värdshusvärdar likadana, fast bugande de rånade sin man i stället för med kniv och oblyg panna. A4en hur bete sig nu? Det går ej an att lämna gynnarn kvar på vägen heller. Tag i! jag hjälper till, jag, om det gäller.» 374