16. De skulle nog ha gjort det opåmint, men karlen skrek: »Håll! jag har fått min soppa. O je, en bäsk! Den gången högg jag slint; låt mig nu dö här!» Droppa efter droppa det tjocka blod förrann; men han såg stint omkring sig, fast hans lungor ville stoppa, och från sin täppta hals en duk han drog samt ropade: »ge Fiken den!» — och dog. 17. Den slängdes åt vår vän, som ej precis förstod vad han med den att skaffa hade och ingenting begrep naturligtvis av det som skälmen i sin dödsstund sade. Tom hade varit sprätt och stått i pris som den där strå för stadens nymfer lade till dess ett spritande förutan gräns först gjorde pungen och så kroppen läns. 18. När Juans känslor blivit mera svala och han vid saken gjort vad han förmått samt undgått allt det »m e d i c o-l e g a 1 a» gav han sig undan mer än vanligt brått. Nog hade han sin resa fått betala, som nödgats inom halva dygnet blott ta livet av ett landets barn: och detta gav ämne till betraktelser med rätta. 19. Han roffat världen på en heros, som gjort väsen av sig med sitt mod och snille; ty vem förstod att blåsa ting som Tom? att dra sin knorr? att få i gång en kille? att klå en torsk? att duktigt lägga om Bowstreets griphumrar när han leka ville? När såg svartögda Fiken på en muff en så schangtil karl, usch! och sådan ruff? 375