60. John Keats, som tog sin död på recensioner just då man väntade sig något stort — om ej begripligt just — utav hans toner, gav utan grekiska, som världen sport, en tunga själv åt gudarnas personer. Men för den stackarn var det bra förgjort! Och eget är, att själens ljuspartikel skall låta släcka sig av en artikel! 61. På pretendenter bleve listan lång, men ingen vet, för vilken lagern knoppas, och innan Tiden domen fällt en gång skall segraren i graven hinna stoppas och gräs däröver gro i stora fång. Rätt ingen heller har just stort att hoppas, ty mängden är för stor, som förr av Roms krontjuvar innan där blev ringt till doms. 62. Här är ett Roms förfall, en litterär pretorianregering. Tänk, så »skräcklig hantering», liksom dens, som »fenkål skär», att smickra eller krusa för en äcklig och oblyg soldatesk, som denna är! Nej! vore jag som förr, så självtillräcklig, så skulle dessa janitscharer just få veta vad det är, en vitter dust. 63. Ett par tre finter jag ännu besitter, ifall det lönte mödan en minut att ta itu med detta skrala glitter. Så har jag visst ej galla nog till slut, ty när min sångmö 'är som vassast bitter går allting bara på ett löje ut, hon sårar ingen alls, men gör en kort behagsjuk nigning blott — och svävar bort. 386