64. Min Juan, som jag ganska vådligt pansatt bland skalder och de Blå, kom det till pass att ha bland dem betett sig klokt och sansat; nu slapp han från en så steril Parnass förrän han blivit alltför illa ansatt och sällade sig till en högre klass av friska hjärnor, där han, ställd i ljuset, en solens äkta son, blev barn i huset. 65. På sina morgnar var han sysselsatt, men med det lumpna lappri, som för männer gör existensen outhärdligt platt, en Nessusmantel, som till märgen bränner, när man ifrån sitt soffhörn klagar, att man bör ge allt på båten, men man känner att man ej främjar landets väl därvid — som ej blir främjat, fast det vore tid. 66. Så gjordes där visiter — åts en höna — flanerades och boxades — och så en ritt i skymningen kring rutor gröna med namnet »Parks», men knappt en blomma på att mätta några bin med, och belöna, fast enda »skuggande kvarter» ändå (ett lån från Moore) i unga nådens grannskap, där hon med litet frisk luft får bekantskap. 67. Men så toalett och middag. Nu minsann blir liv av. Lyktor tindra, vagnar skramla som meteorer frustande med spann. Girlander väggpanelerna belamra, dekoratörer springa om varann tills mässingsåskorna på dörren hamra, som öppnas för de sälla, som få fly in i ett paradis av »or m ou 1 u». 387