24. Ett intyg, som jag tror man hade rätt att om Europas skilda ängder giva i allmänhet, varom som biskop lätt jag kunde herdabrev i massa skriva. Sämst lämpar sig dock Albion på sitt sätt för sånggudinnans tabula votiva; vart land har sina »lejon» fått — men si! d ä r är ett enda, stort menageri. 25. Men bort med politik och låt oss sjunga »Paulo majora!» — Juan, lyckligtvis å prendre än bland denna ädla klunga, gick som på skridskor å den glatta is. Hans kuttrande till slut med några unga sirener drevs dock aldrig till s o 11 i s e, ty även de av hat till synden brinna, så intressant de syndens rykte finna. 26. De äro undantag, men kunna göra ett snedsprång någon gång, så att man ser att också ärbart folk ibland kan köra ur dygdens rena snö i sörjan ner. Då gapar man, som om man finge höra en Bileams åsna tala, och man ger sitt ömma hjärta luft, fast litet kyligt: »vem i all världen skulle trott på dylikt?» 27. Den lilla Leila, sluten som en is och med sitt dunkla, österländska öga, förundrades åt ingenting precis, — till undran för de västerländska höga, som jaga efter nytt på alla vis, som efter fjärilar, i timmar tröga — men fick i stora världen genast fläkt som något gruvligt romaneskt och täckt. 403