32. Hur mången arm patron, hur mången dyster gillstubaron och halvt förlorad dandy, hur mången vaksam mor och kringtänkt syster (ty släktens män ha aldrig så sin hand i ett gott parti, som de, när det dem lyster) då slår sig ner, som flugan gör på kandi, kring »den fortunen» och på allt sätt sticker sig in i flickans gunst med dans och smicker! 33. Var liten tant har sin spekulation, ja! mången gift, oegennyttig kvinna jag sett, som för sin egen Celadon har fjäsat med en rik arvtagarinna. »Tantæne!» vara gift för sin person och söka hemgift åt en annan vinna! Den arma rika kan ibland ha skäl att önska pappa haft en son jämväl. 34. En del blir fast, en del ger flitigt korgen. Se de försmådda då, som göra bot, hör på kusinerna, som dela sorgen och ge sin galla luft i öppet knot: »om ej miss (Tomrum) velat ge en borgen åt Fritz’ förhoppning, varför tog hon mot hans brev? och andra valsen? Är hon galen, som nu sagt nej, men myste ja på balen? 35. »Hans hjärta var på allvar attackerat, det var ej pengar — det har han förut; hon får nog ångra, att hon refuserat ett sådant anbud, tänker jag, till slut. Månntro ej gamla nåden intrigerat? det skall jag säga Aurea absolut. Men Fritz bör vara glad, han, som har blivit det spöket kvitt. Säg, såg ni vad hon skrivit?» 405