8. är varken hatfull eller vek till sinnes, hur det nü varit förr. Och har jag fått ge er ett stickord stundom, som ni minnes, var det visst därför att det föll sig gott. Avhjälpa ville jag allt ont som finnes och hellre hindra än bestraffa brott, om ej uti Cervantes’ alltför trogna roman vi sett vad frukter därav mogna. 9. Det är den sorgligaste saga, detta, så mycket mera som vi le däråt; hidalgon vill kapson på ondskan sätta, men drar, fast han har rätt, det korta stråt och blir förryckt för det han vill det rätta; det är en syn, som bringa kan till gråt — och så moralen till, som skaldens heros i detta verklighetens epos ger oss! 10. Att stävja all slags orätt och försvara värnlösa jungfrur, att allena gå till strids mot våldets sammanslutna skara och som en sköld för land och rike stå, de bästa uppsåt, skola de då vara en svikt för dikten blott att lyftas på? Skall i en Sokrates man bli benägen att se en Don Quixote i vishetsvägen? 11. Cervantes gjorde med ett skämt en ända på Spaniens riddartid. Från denna dag ha sällan stora hjältar gjort sig kända bland detta folk, som stod som vår korag så länge äran höll dess senor spända. Och därför har hans bok, vars snilledrag beundras, köpt sin ära — kan man tycka — till bra nog högt pris: med sitt lands olycka. 423