12. Jag »har min gamla vurm»; jag tiden spiller och glömmer lady Adeline, ändock hon kom att göra Juan värre griller än någon dittills gjort med lock och pock. De fastna skulle i passionens giller och ödets (viljans stackars syndabock) — nå, vem gör icke det? Men basta! Livet är dock en sfinx, vars ord ej blev mig givet. 13. Jag säger vad man sagt mig blott, och torde få slippa flera spörsmål. »Davus sum.» Nog av: i världens glada surr man sporde att Adeline — en ängel varje tum — var självaste Bidrottningen och gjorde var karl till retor, varje kvinna stum: det största underverk, som man bekände, men också sista gången sådant hände. 14. Hon ärbar var, till skvallrets stora plåga, gift med en man, som hon fått välja fritt, en som i statsvärv visat sin förmåga, tvärsäker, lugn och kall, inbiten britt, men rask och eldig när det kom i fråga. De njöto allmän aktning obestritt, förskansade, envar i sin författning, hon i sin dygd, han i sin självuppskattning. 15. Han kom för några statsaffärer bara med Juan i beröring; ty där är än ett att fråga, än ett att besvara. Så förbehållsam mannen var, och tvär, ådrog sig Juans ungdom, sätt att vara och klara huvud ändå något när hans goda mening — som plär göra männer till vad förskönande man kallar vänner. 424