16. Lord Henry var för dryg och självklok, han, att folk i första kastet just bedöma, men när han fällt sin dom, falsk eller sann, så höll han i sig; ty man får ej glömma att hos en anspråksfull och styvsint man får egensinnets flöde hejdlöst strömma, han tar i sina tycken inga råd, ty han må väl förstå det bäst, hans nåd. 17. Då han ej blev så ofta just bedragen lät han sig lika litet rubbas i sin mening och sin idiosynkrasi som man i Persien kunde rubba lagen; också var han från alla raptus fri, som eljest äro sjukdomen för dagen, då känslan, lidande av frossanfall, är ömsom feberhet och vinterkall. 18. »Framgången kunna vi ej kommendera, gör mer, Sempron, sök ej förtjäna den», ty det skall då gå framåt ännu mera. Var klok, begagna ögonblicket; men tar det emot, så sök ej opponera, och härda samvetet var dag, min vän; blir det som boxarn tillmökt oavbrutet, så tål det vilken stöt som helst på slutet. 19. Lord Henry ville vara förste man, som alla vilja, större eller smärre; den allra lägste söker sig en ann, en, över vilken han får spela herre, ty om ej kaxigheten framstå kan så blir dess tyngd för tryckande, dess värre, och därför vet man dela med sig bra samt sitter upp, men låter andra dra. 425