32. Mot alla var hon artig rätt och slätt, mot en och annan mera hult förbindlig, som' nog var smickrande, men på ett sätt att hon var lika aktningsvärd och kvinnlig; det var en medfödd älskvärdhet, en lätt och aldrig tillgjord eller översvinnlig, mot dem som något namn i världen fått — vad som i slikt martyrskap gör så gott. 33. Ty det är oftast mindre nöje, än en börda, svårare än oförrätter. Se dessa skuggor av berömda män, beprisningens utpinta marionetter, se dem som firas mest och säg mig sen: den solgångsklara ljusring ryktet sätter kring deras hår, som vittne om sin gunst, vad är den, menar ni?... En gyllne dunst. 34. Naturligtvis fann man hos Adeline den ädla ton, som sällan rösten höjer, en avvägd måtta, en patriciskt fin, som1 hejdar utbrott hos sig, och fördröjer. Precis som aldrig någon mandarin blir hänförd eller med en åtbörd röjer att någonting har väckt hans sympati. Kanske vi lånat det från Kina, vi — 35. kanske av romarn, vars »N i 1 a d m i r a r i» var »konsten att bli lycklig», påstod han: en konstgren, som vi sträva litet var i, fast ganska sällan »lycka träffar man». Nog är den lugnast, som sin jämvikt har i det rent intresselösa, om han kan, och i salonger anses en burdus exaltation för ett moraliskt rus. 429