104. Fruntimmerna — medtagna smått ibland — fick man se rida eller promenera och under regndusk läsa litet grand, berätta, sjunga, danssteg repetera, bedöma koaffyrer, spetsar, band och modejournalen flitigt dechiffrera; ibland tog man en sex sju ark och skrev till sin förtrognaste ett litet brev, 105. som veks uti ett näpet konvolut. En kvinnas brev, det saknar punkt och kolon och har som evigheten — intet slut. Jag tycker om en liten kjortel-Solon, som skriver klipskt, fast det ser menlöst ut som när Ulysses snärjde stackars Dolon; men om ni svara skall, så, vad ni gör, håll tungan rätt i mun och sie er för. 106. Där fanns biljard, och kort också ibland, — honnett folk spelar tärning blott på klubben — båtfärder, då man hade öppen strand, och skridskogång, när frosten låg kring stubben, och mete, denna last på en man hand, vad han må säga, den hjärtlösa gubben sir Izaak Walton, vilken borde ha en krok i ganen och en lax att dra. 107. Om kvällen satt man sig till bords och drack; och taltes gjordes det, och sjöngs duetter mer eller mindre gudavackert (ack! vid minnet än i dag av slika nätter är jag i stånd att få en nervattack); de äldsta Ruters lyste som lampetter, de yngsta grepo helst i »harpans gull» för sina vackra vita armars skull. 447