FJORTONDE SÅNGEN l.Om ur tillvarons svindeldjup vi vunne en skymt av någonting påtagligt visst så kanske släktet spåret återfunne — om än vi på systemer finge brist. En egenhet hos dem vi skönja kunne: de äta alltid upp varann till sist och svälja, som Saturnus, bara stenen, men tro sig tugga likafullt på benen. 2. Här är det fäderna likväl som ätas, så trögt det än med digestionen går. Men kan, med all vår forskning, det förgätas att vi stå kvar i labyrintens spår? Rannsaka tiderna, låt djupen mätas, och tro ej just den ståndpunkt, där du står; du sett vad dina sinnens intyg gälla, men har din visshet någon bättre källa? 3. Jag antar ingenting, jag, eller nekar — och vad vet du för slag, om ej det där att redan födelsen på döden pekar? och kanske bägge äro en chimär. Den tid kan tänkas, fast vår tanke tvekar, då livet en oändlig series är. Man grämer sig åt döden överdrivet och dock är sömn en tredjedel av livet! 453