4. Från dagens släp man brukar längta till en sömn förutan drömmar, som hugsvalar, men ingen mull till mullens vila vill. Självmördarn, som sin skuld med ens betalar, (ett gammalt sätt att bli betalningsgill, till borgenärers sorg) på snaran halar av lutter skräck för döden mången gång mer än av leda just vid livets tvång. 5. För döden, som han skymtar allestädes, får han en bävan och en ångst till slut, som för det mest förtvivlade ej rädes för att få reda på hur det ser ut. Så om en fjällspets av er fot beträdes står ni där kanske knappast en minut förrän ni, frestad av det dunkla djupa, vill störta er i svalget huvudstupa. 6. Det gör ni ej, ni flyr ur denna våda, förskräckt och blek. Men om ni sedan ger på edra intryck akt, så får ni skåda en hemlig makt, som låg på iur hos er och lockade, så länge hon fick råda, i det där sökta obekanta ner, men vart? Det vet ni ej. Det kan förklara varför ni lydde — eller ock lät vara. 7. Du frågar, läsare: vad hör det hit? Platt intet. Det är det där grubblet bara som jag har vänjt mig vid, som eremit, ifall det låter sig därmed försvara. Jag skriver som det faller sig, med flit, min fabel skall en luftig basis vara att bygga enkla vardagssaker på med litet vanligt kallprat eller så. 454