16. Skenlager yta, ingen verklig halt, den där för alla folk och tider gäller, förkonstlade passioner överallt och intet gry ens i det onda heller, fernissad röta, kvickhet utan salt, brist på natur, respekt för bagateller, enformighet i karaktärer, där det kan bli fråga ens om karaktär. 17. Ibland, som knektarna från en parad, de lämna ledet jublande, och fanan, men trummas huvudstupa snart åstad ånyo, för att visa sig på banan. Onekligen är det en grann maskrad, men glansen bleknar (det vet jag) för vanan i denna lustgård av monotoni, av idel tidsfördriv och e n n u i. 18. När man nu lyst där och fått kurtisera, votera, spela, svira i en sfär av dandies, höra lorder deklamera och ladies efterträda en hetär, vad återstår? att sömnigt vegetera — se dessa »c i-d e v a n t j e u n es h o m m es»,dedär på inga villkor världen övergiva, fast de av henne övergivna bliva. 19. Det är en reflexion man allmänt gör, att ingen lyckats att till punkt och pricka beskriva stora världen; ja! man hör att våra sedeskildrare besticka lakejerna, för att få ämne för moralsarkasmer, mer och mindre kvicka, på samma tema jämt: myladys sladder, filtrerat genom kammarjungfruns pladder. 457