56. Så iyste hon tre vintrar, till det sista beundrad, tillbedd, men i varje del ostrafflig, som hon var a prima vist a, fast varken på sin vakt jämt, eller stel; man fick ej syn ens på den minsta brista i denna marmor, som var utan fel ; men så pass ledig dock hon gjort sig redan att hon en son fått — och ett missfall sedan. 57. Nog såg man granna stim kring henne svinga, de små lysmaskarna i Londons natt, men hennes hjärta kunde ingen stinga, hon satt för högt för dem att hinna fatt; kanske hon fann det följet alltför ringa och bidade en ann... Nå, endast att en dam står ren, må det i detta stycke bero av stolthet, eller brist på tycke. 58. Jag hatar forskande i folks motiver såsom jag hatar värdens söl ibland då strupen torr av brist på claret bliver och helst där politiken tas omhand; jag hatar det som fänaden som driver så dammet ryker, som för stormens sand, och som en 1 a u r e a t u s när han klämmer sin ådra, ja! som ett servilt »instämmer». 59. En sorglig sak att tingens rötter reda, ty mylla häftar vid i tjocka lag! Men ser jag kvistarna sin grönska breda vad bryr jag mig om fröets tillstånd, jag? Att varje handling till sin källa leda kan ha sitt melankoliska behag, men jag, som här vill slippa från det gärna, hänvisar till den vise Oxenstjerna. 457