60. Att rädda hertiginnan från e c 1 a t och taga hennes diplomat om händer, så snart det sågs vad väg det skulle ta, (utlänningar, dem man till England sänder, ha icke reda på att ett f a u x p a s har andra följder där, än i de länder som ej med jury hugnats, som vet bot — och det en radikal — mot sådan sot) 61. blev Adeline betänkt på någon fint att på det lämpligaste sättet fjärna dem från en väg, som lopp till den grad vint. Det var ej klyftigt tänkt, det medgivs gärna, men menlösheten går mot målet blint förbi de pålverk, som så lyckligt värna försiktigare kvinnor, vilkas dygd försticker sig i det fördoldas skygd. 62. Det värsta fruktade hon ej få höra, hans nåd var en fördragsam äkta man, han skulle säkert aldrig väsen göra och stämma folk till D o c t o r s' C o m m o n s, han; men hon var rädd för hennes nåd, som fann sin fröjd i att förhäxa och förföra, och för krakel, som kunde uppstå lätt med lord Augustus Fitz-Plantagenet. 63. Ja! hennes nåd gick det ett rykte om att vara smått m é c h a n t e uti sin låga, en av de vackra intriganter, som ha tusen nycker bara för att plåga och ruva ständigt på i andanom att ställa till förtret, så pass de våga, förtrolla och martera er var dag och — vad som värst är — släppa aldrig tag. 468