68. Som en »geheimestatsråds»-medlem gjorde lord Henry i sitt kabinett ett slag, där mannens statsskuldssänkningsplaner torde ge stoff åt någon Livius en dag. Vad nu å bane var jag säga borde, men svävar själv i mörker därvidlag, i ett appendix skall det dock berättas, att mellan epopén och index sättas. 69. Med ett förbindligt ord, och kanske två, — det samtalsmynt, man ger och får tillbaka och präglar omigen och låter gå — gick han sin väg att sitt paket rannsaka; det hela ögnade han flyktigt på, när han så kom igen gav han sin maka en sävlig kyss, ej som man ger en ung fru, men som män ger en annan gammal jungfru. 70. Han var en god, en jämn, en ärans man, stolt över sina ättefäders maner, själsgåvor för ett rådsbord hade han och en gestalt som gardesveteraner, för galadagar skapad, hög och grann, som tog sig ut i band och i kraschaner: en äkta hovmarskalksmodell — som får min fullmakt strax när jag till tronen når. 71. Men där var någonting som brast likväl, som' kvinnan önskat han ådagalade och hon — den söta själen 1 — kallar själ. Det var förvisso icke kropp: han hade en poppels växt, från huvud och till häl, och var en ståtlig karl, som alla sade, en, som förstått att hålla sig med smak i örlog som i älskog styv och rak 470