och Quæque ipse miserrima vidi, et quorum pars magna fui. Det i samma stanz förekommande "Fctabo Cereris sacrum qui vulgarit" — är hämtat ur Horatius. (Od. III. 2): Vetabo, qui Cereris sacrum vulgarit arcance, sub isdem sit trabibus, fragilemve mecum solvat phaselon. 35 = e st. Han tänkte som lord Chesterfield, som sporde, hemkommen från en jakt som hållit i, (fast han till häst höll hela världen stången) ”om någon jagat än för andra gången?” Se lord Chesterfields brev till sin son. 48: e st. Gråt aldrig för att vänner falla frå — de göra det som löv vid första yra — så fort det klarnar för dig ett tu tre gå in och få en ny på ett kafé. B Till detta utbrott av bitter ironi fogar Byron följande anmärkning: Jag menar det är i Swifts eller Horace Walpoles brev det omtalas, att en person, som beklagade sig över förlusten av en vän, fick av en allmän Pylades till svar: ”Mister jag en vän, så går jag till Saint James kafé och får mig en annan.” Detta erinrar mig om en anekdot i samma stil. Sir W. D. var en stor spelare. En dag kom han till den klubb han tillhörde och såg melankolisk ut. ”Hur är det fatt, sir William?” ropade Hare, tokrolig i åminnelse. ”Ack!” svarade sir W., ”jag har i detta ögonblick förlorat stackars lady D.” — "Förlorat? På vad då? På quinze eller hasard?’’ blev det deltagande svaret. 59: e st. Att varje handling till sin källa leda kan ha sitt melankoliska behag, men jag, som här vill slippa från det gärna, hänvisar till den vise Oxenstjerna. Skalden har här i tankarna den gamle svenske rikskanslerens utlåtelse till sin son: "Nescis, mi fili quantula scientia gubernatur mundus.” 479